12 01 2009

För länge, länge sedan.

 

 

berättaren: För länge sedan levde människor i tält av hundar.

Det jagade renar och flyttade sina boplatser efter renarnas vandring.

Det var ett hårt och krävande liv.

Det här människorna var hårda själva också.

Alla utom en, som hette Sten.

Han var annorlunda.

Han trivdes inte med livet som de levde.

 

Sten (suckar): Jag är trött på att flytta runt och bo i tält! kan vi inte hitta en fin plats och stanna där?

 

Ben(förvånad): Men vi har ju alltid flyttat!

 

Sten: Jag avskyr att flytta hela tiden. Det är jobbigt att packa ihop alla grejor och tungt att bära iväg dem till nästa ställe.

 

Ben(skrattar): Du är en latmask! Det är bara bra men motion.

 

Sten(irriterat): Om vi stannade på ett ställe så skulle vi kunna bygga bättre tält, kanske hus.

Och göra bättre tak så att det inte regnar och blåser in hela tiden.

 

Berättaren: Det andra retades med Sten och skrattade åt honom.

Sen tog dom sina spjut och stenyxor och gick ut för att jaga middagsmat.                          

 

Sten: Jag gillar inte jakt. Jag ska bygga ett hus och göra en hage.

Sen ska jag fånga några renar och stänga in dom.

Då har jag min egna mat i hagen och slipper flytta hela tiden.

Nedskriven av: Sofia





12 01 2009

En fabel

Hunden var mycket nöjd med sig själv. Han hade hittat ett stort köttben och bar iväg de i munnen för att äta det i lugn och ro någonstans.

 

 

Hunden kom till en å. En planka låg tvärs över vattnet. Hunden gick ut på plankan. Mitt på den stannade han för att se sig omkring. Han tittade ner i vattnet och såg en annan hund med ett stort köttben i munnen.

 

 

’’Oj, det benet är större än mitt!’’ tänkte han.’’ Jag ska sno det och springa iväg.

Han släppte sitt eget köttben för att rycka till sig den andra hundens ben. Naturligtvis ramlade hundens ben i 

vattnet och sjönk till botten. Däär stod nu hunden med….ingenting!

 

Nedskriven av: Annie

 

 

 

 





En Fabel

12 01 2009

Korpen har stulit en ostbit. Han satt i ett träd med osten i näbben. Då kom räven. Räven fick syn på osten i korpens näbb och blev genast sugen.

 

”Du är den vackraste och klokaste av alla fåglar”, sa räven. ”Om du bara kunde sjunga också, så skulle du säkert bli vald till fåglarnas konung!”

 

Korpen, som gärna ville bli fåglarnas konung, öppnade näbben för att visa att han kunde sjunga. Ostbiten föll förstås till marken och räven sprang fram och nappade åt sig den.  

 

”Du har många goda egenskaper, min vän”, sa räven. ”Utom förstånd.”

 

Nedskriven av: Olivia